Sänk politikernas löner - höj lönen i äldreomsorgen!



När löner för politiker och höga tjänstemän skenar iväg beskylls kritiker för att vara populister. Man får de politiker och tjänstemän man betalar för, lyder argumentet.

Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordf i Malmö sägs behöva 84 000kr i månaden för att göra ett bra jobb. På samma sätt motiveras att Alf Jönsson, högsta direktör i Region Skåne, har lika hög lön som statsministern.


Eftersom politikerna själva sätter sina löner, och vi arbetstagare betalar, finns anledning till frågor. Åtföljs ersättningarna av motsvarande prestationer? Finns det andra i kommunen som är mer förtjänta av löneförhöjning?


Svaret borde vara självklart: Sänk politikernas och direktörernas arvoden till 30 000 kr, och höj lönerna för vård- och omsorgspersonalen.

Varken Malmö stad eller Region Skåne hade nödvändig skyddsutrustning för vård- och omsorgspersonalen när Coronapandemin slog till. Trots varningar, struntade Region Skåne i att bygga upp ett beredskapslager. Så sent som i december 2019 beslutade politikerna om en ny epidemiberedskapsplan där stycket om beredskapslager ströks. Istället beställde regionen ”just-in-time” material från en privat leverantör, som inte klarade av uppdraget. När coronaviruset spreds tog skyddsutrustningen slut. Personalen och patienterna utsattes för en stor risk. Dessutom tvingades skattebetalarna betala dubbelt för andningsskydd när den globala huggsexan fick priserna att skjuta i höjden.


I Malmö saknade hemtjänsten arbetskläder och munskydd, på tvärs mot gällande hygienriktlinjer från Socialstyrelsen. Fackförbundet Kommunal hotade med stridsåtgärder, mitt under pågående pandemi, för att få igenom sina krav. Men frågan om arbetskläder har varit aktuell under 20 år, utan att politikerna har fått tummen loss. I ett tufft läge har vård- och omsorgspersonalen vikit sig dubbel för att klara av krisen. Övertid, underbemanning och en psykiskt påfrestande arbetssituation borde nu belönas inte bara med applåder utan med höjda löner. Politiker och höga tjänstemän, som svävat iväg i det blå och inte klarar av den grundläggande uppgiften att hålla befolkningen säker, bör däremot tas ner på jorden och få sina löner sänkta.


Redan Karl Marx anmärkte om Pariskommunen 1871, då folket tog makten i huvudstaden genom ett uppror, att det främsta medlet som parisarna använde emot karriärism och korruption var att betala för alla anställda, även politiker, blott den lön som andra arbetare erhöll.


De senaste sex åren har Katrin Stjernfeldt Jammeh höjt sin lön med 15 000 kr i månaden, samtidigt som lönen för en undersköterska i Malmö ökat med 2000kr. Denna orättvisa fördelning av skattemedel framstår som omotiverad då vårdpersonalen tillsammans med riskgrupperna har tagit den stora smällen under pandemin. Men undersköterskorna riskerar att förlora ekonomiskt när arbetsgivarna i Malmö och Region Skåne skjuter upp löneförhandlingarna med Kommunal till hösten. Det är oklart om det fåtal procents påslag det brukar handla om kommer att betalas ut retroaktivt.


Hur ska vi få unga och motiverade att vilja stanna kvar i vård- och omsorgen när politiker lägger beslag på pengarna för egen del?


Enligt svenska kommunallagen (som även gäller regioner) finns inget tak för folkvaldas löner eller för den byråkrati som de omger sig med. Å andra sidan talar heller inget i lagen emot att sänka deras löner. Det sistnämnda vore ett steg framåt för demokratin och en seger för det sunda förnuftet. Så vad väntar vi på?