Det har varit en del skriverier om Matilda Ernkrans resonemang i Ekots "Lördagsintervju" om forskningens frihet (SR, 20 mars). Men här finns mer att säga. Inte minst om man studerar fakta i målet, dvs den litteratur som studenterna ska bygga sin utbildning på. Är det vetenskaplig? Eller har den istället en mer eller mindre dold ideologisk agenda?
Ernkrans uttrycker stolthet över svensk forskning. "Den fria forskningen", slår hon fast, "ska värnas och stärkas". Samtidigt menar hon att "det finns väldigt starka krafter som vill blanda bort korten" och som hotar den fria forskningen högerifrån. Framför allt är det SD som oroar henne.
Det låter ju både fint och högtidligt, och man kan föreställa sig hur en och annan dekan och prefekt tar till sig av smickret, men också får något bestämt över munnen av det viktiga arbete som trots allt återstår för att hålla akademin fri från stöveltramp och uppumpade bröstkorgar.
Problemet är bara att Ernkrans inte talar sanning. För det första utgör högerextremismen idag inget hot mot den fria forskningen. Som vanligt slåss (s) mot inbillande fiender från förr. För det andra förbiser hon ett annat allvarligt hot mot forskningen som förvisso kommer från höger - NPM - New Public Management, där studenter numera kallas "kunder" som investerar i en utbildning som när vi köper en ny bil. Om produkten - dvs tentaresultat - inte är till belåtenhet, så går man och klagar och vill ha ett bättre resultat. Vad händer? Studenterna blir arga och okunniga, och när de en dag kanske inser hur okunniga de är blir de väl ännu argare. Ett slags Perpetuum Mobile kanske, och om de inte vet vad det betyder blir de väl arga på riktigt. Vore det inte trevligare om de istället blev glada och smarta? Vad är det jag missat?
För det tredje finns det ett helt annat hot mot den fria forskningen som Ernkrans av förklarliga skäl inte vill låtsas om. Det handlar om ett hot från vänster, eller, mer bestämt från det som brukar kallas identitetsvänstern - Ernkrans eget parti.
Först en liten utblick. Den Kanadensiske psykologen Gad Saad gjorde nyligen en studie där han undersökte "ideologisk bias" bland samhällsvetenskaper inom amerikanska universitet, och fann att det förelåg en stark tendens mot "Democratic values", medan "Republican values" i princip överallt var kraftigt underrepresenterade. I synnerhet inom mitt eget ämne - sociologi - var tendensen tydlig. Förhållandet var 44/1 till fördel för de värden vi idag kallar politiska korrekta - dvs "mångfald", "genus" och liknande.
I Sverige, vill jag påstå, är situationen densamma. Om vi föreställer oss ett lunchsamtal på ett svenskt lärosäte där någon vill förstå orsakerna bakom Brexit, eller varför människor röstar på Sverigedemokraterna, så kunde man hoppas på en trevlig och öppen diskussion där taket är högt. Men det sker alltför sällan, vill jag påstå. Snarare sänker sig en otäck tystnad, någon ler urskuldande, och blickar flackar runt väggarna som för att markera distans till den olycklige. Det är det här som framför allt är problemet inom högre utbildning, Matilda Ernkrans, inte tom alarmism om "hotet från höger". Vänstern har, med den tyske terroristen Rudi Dutschkes ord, "marscherat genom institutionerna" - genom Svenska Kyrkan, försvaret, och journalistiken, och - som kronan på verket - genom våra universitet. "Ta allt!" sa den italienske kommunisten Gramsci, "bara vi får utbildningssystemet."
Men vi behöver inte vara anekdotiska. Vi kan också studera fakta i målet, dvs gå igenom den litteratur som dominerar inom samhällsvetenskaperna, t.ex. inom sociologi, socialt arbete, eller socialpedagogik. Böckerna ligger ju bara och väntar. Vad skulle vi då komma fram till? Att alla dessa ämnen domineras av identitetspolitik, multikulturalism, och genus. Det är detta mer än något annat som undergräver den fria forskningen. Svenska studenter har blivit spelbrickor för identitetsvänsterns maktambitioner. Vi har berövat generationer av kloka ungdomar glädjen av att dra egna slutsatser. I 30-talets Tyskland sprang de omkring fullpumpade med högerfloskler och trodde att de visste nåt. Nu promenerar de omkring fullmatade med identitetsjargong med ett allvetande leende på läpparna.
En del ropar nu medhåll: "Just det! Vi måste göra universiteten mer konservativa!" Nej, säger jag. Vi ska inte göra universiteten "mer konservativa". Vi måste göra dem mer vetenskapliga. Vi måste återigen förvandla dem till de universitet de en gång var. Mellan de båda gapande kolosserna till höger och vänster står den lille självreflekterande demokraten, viftar lite nervöst med upplysningsdekret och försöker få gehör för politiska principer med sin späda röst.
Matilda Ernkrans säger sig vara mot "högerkonservatism", och tror alltså att det finns något som heter "vänsterkonservatism". Jag som trodde vänstern var progressiv. Varför inte diskutera detta vidare, och varför inte också gå igenom den samhällsvetenskapliga litteraturen på våra lärosäten - bok efter bok - så vi slutligen kan fastslå om den högre utbildningen hotas av extremhögern eller av identitetsvänstern.
Göran Adamson, docent
Aktuell med Masochistic Nationalism - Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge, 2021)
