Luften går ur det multikulturella projektet

Göran Adamson skriver exklusivt för Malmölistan om en opportunistisk identitetsvänster som springer efter pengarna!



"Scratch the average pacifist and you find a reactionary", skriver George Orwell i The Road to Wigan Pier. Alla de där godhjärtade vänstermänniskorna, fortsätter han, tycker att det klasslösa samhället är en fin idé så länge de betraktar proletariatet genom fel ände på teleskopet. Tvinga dem till lite verklig närkontakt med en arbetare, låt de till exempel hamna i slagsmål med en full fiskbärare en lördagskväll, och de har förmågan att svinga över till den mest alldagliga medelklassnobbism.


Enligt Orwell saknade den intellektuella vänstern inre politisk kompass. De var känslodrivna moralister som tänkte och agerade i flock, och eftersom det var comme-il-faut att måla upp proletariatet i sentimentala färger gjorde man det, men bara så länge man slapp närkontakt med arbetarklassen, för då tittade genast den skräckslagne snobben upp ur kragen med handen för näsan. Orwell har också något att säga om den politiska övertygelse som kännetecknar vänsterintellektuella. "Varför ligger alla dygder nödvändigtvis hos proletariatet?" För att vänsterintellektuella inte vet så mycket. "Jag vet tillräckligt om arbetarklassen", skriver han själv, "för att inte idealisera den."


Orwell diskuterar brittiska intellektuellas naivitet. Men analysen är tidlös och kan även appliceras på identitetsvänsterns relation till främmande kulturer idag. Under lång tid har den statsbärande identitetsvänstern försvarat exotiska traditioner - som kvinnlig könsstympning - med en anmärkningsvärd känslomässig övertygelse. Denna känslomässiga intensitet har också återspeglats i de flammande anklagelser som drabbat även sansade kritiker, som "rasist" eller "fascist". Varför ligger alla dygder hos främmande kulturer? Jo, skulle kanske George Orwell säga, för att identitetsvänstern inte vet så mycket.


Vi befinner oss nu i en politisk islossning. Sveriges klanexpert Per Brinkemo får upprättelse. Han vet för mycket om klansamhället, skulle man kunna säga, för att idealisera det. Att 36 kriminella klaner utifrån infiltrerar svenska staten är plötsligt en realitet. Stefan Löfven som nyss sa att kriminaliteten inte har med invandring att göra säger nu att det har den visst. Jan Guillou och Robert Aschberg har uttryckt sig förklenande om Lars Vilks i åratal. Nu säger de att Vilks bör få leva i fred med sin

flickvän. Fuktigare fingrar i luften får man leta efter. När Ivar Arpi gång efter annan trycker till identitetsvänstern tycks motståndaren lämnat politisk walkover. Luften håller på att gå ur det multikulturella projektet. Alla politiska opportunister som bara helt nyligen fyllde medierna med sin överklassiga vänsterromantik som Henrik Schyffert, Malena Ernman och Alexandra Pascalidou, har nu tystnat. Och de är inte ensamma. Inom media och akademi finns det tiotusentals människor som gjort sig en karriär genom att liera sig med den multikulturella samhällseliten - men inte för att de har kunskap utan eftersom det gav en inkomst och socialt erkännande.


Vad händer nu? Hur reagerar alla dessa politiska opportunister, byråkrater och entertainers som utgör en försvarlig del av vårt etablissemang? De kommer att röra sig högerut. De kommer heller inte att stanna vid en liberal position fylld av omständlig analys och osexig självreflektion. De kommer att fortsätta högerut på jakt efter nya uppdragsgivare tills de når en övertygelse lika ogrumlad och högljudd som den identitetsvänster de nyss övergivit. Här, på andra flanken väl till höger om SD, kommer de att fortsätta sin känslomässiga agitation under nya herrar med samma privilegier ungefär som om inget hänt. Återigen finns ett citat av Orwell som kan belysa. "Såvitt vi kan se", säger han, "så vinkar inte våra proletära bröder tillbaks när vi vinkar till dem. De önskar livet ur oss. När detta slutligen går upp för medelklassvänstern lägger de benen på ryggen, och om de gör det tillräckligt bra kan de ta dem ändå in i fascismen." Även här kan vi kanske göra en parallell med dagens identitetsvänster och deras något anspända romantisering av avlägsna kulturer. När den godhjärtade vänstermänniskan hamnar öga mot öga med - inte en full fiskbärare - utan med nyktra kriminella klaner så snurrar vårt lands politiska framtid som ett mynt i luften. Till slut blir den gamla identitetsvänsterns ständiga farhågor om "fascism" kanske besannade. Men då handlar det inte längre om deras motståndares fascism utan om deras egen.


Göran Adamson

Docent

Aktuell med: Svensk Mångfaldspolitik - En Kritik från Vänster (Vulkan, 2020), och

Masochist Nationalism - Multicultural Self-Hatred and the Infatuation with the Exotic (Routledge, 2020)