Gör inte som vi har gjort. Vi förvandlade en välmående industristad till en bidragsberoende gangsterstad. Arbetarstaden Malmö byggde en gång båtar som exporterades till hela världen. Hela det Västra hamnområde som nu byggs om till lyxiga bostadsrätter och konferenslokaler var en gång hjärtat i stadens ekonomiska liv och arbetsplats för 6000 kockumsarbetare.
Idag vill den politiska eliten varken se eller höra bullret från mekaniska verkstäder eller ångande skorstenar. Kockumskranen såldes och inte ens vindkraftsfabriken fick vara kvar. Med industrijobben försvann något mer. Hoppet?
Samtidigt som industrin flyttade ut flyttade stora skaror invandrare från fjärran länder och med låg utbildningsnivå in. Hur denna ekvation skulle gå ihop tänkte vi inte på. Idag har vi Sveriges högsta arbetslöshet.
Vi hörde redan för 30 år sedan varningsklockor ringa om stigande kriminalitet i de ghetton som började växa fram. Men utvecklingen mot ett multikulturellt samhälle var viktigare, så vi lät det pågå, år efter år, utan att ha någon plan för integration. Idag toppar vi statistiken för våldsbrott och otrygghet.
Istället för att skapa ordning med kvarterspoliser och lärare lägger vi pengarna på att anställa över 200 kommunikatörer, som ska putsa kommunens fasad. Malmöbilden är viktigare än verkligheten på Malmös gator.
I backspegeln ser det så galet ut. Vi gav generösa kommunala bidrag till islamistiska samfund och etniska föreningar – allt för att visa vår generositet mot de nyanlända. Modersmålsundervisning på över 50 olika språk skulle bidra till att bevara deras kultur. Istället för att alla blev en del av den Malmöitiska gemenskapen skapade vi ”den evige invandraren”, som kan leva hela livet i ett parallellsamhälle utan att lära sig svenska. Som man bäddar får man ligga, antar jag.
”Man kan ta en kille ur Rosengård, men man kan inte ta Rosengård ur killen”, citeras Zlatan på tunneln in till det beryktade området. Hans uppväxt, skildrad i bästsäljaren ”Jag är Zlatan”, beskriver Malmös baksida, den som politiker så ogärna pratar om, än mindre gör något åt. Ett tomt kylskåp. En hungrig mage. En ensamstående morsa som sliter på ett städjobb för att få mat på bordet till fem ungar. En farsa som, sargad av det pågeånde kriget på Balkan, super och bråkar. Ut från Rosengård tog han sig och köpte den dyraste villan som fanns i andra ändan av stan med utsikt över stranden. Till Malmös framsida med Turning Torso som landmärke, dit turisterna vallas. Men i våra utsatta områden finns nöden kvar. Andelen barnfamiljer med låga inkomster är 50 procent medan den i riket är 36. Andelen barn med utländsk bakgrund som finns i ekonomiskt utsatta hushåll är 44 procent mot rikets 28. På socialens kontor hopar sig barn i fara anmälningarna i ouppklarade drivor.
Det sägs att var tionde person som invandrat till Sverige har hamnat i Malmö. Resultatet är enligt kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh: ”ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden. Barn gör läxor i trapphus och folk sover på golvet.” Men i nästa andetag berömmer hon stadens öppenhet, dess mångfald och säljer Malmö som motorn i Öresundsregionen, ”Staden där det händer”.
Och visst händer det saker.
De senaste tre åren har vi haft 131 sprängningar och 124 skjutningar med 22 döda. Förlåt, medan jag skriver detta har en kille skjutits och vi är uppe i 23. En förtvivlad farmor, vars barnbarn nästan sprängts i luften, skrev ett öppet brev till Stefan Löfvén: ”Vårt samhälle har havererat. De kriminella härjar fritt.”
Det brukar sägas att Socialdemokratin föddes i Malmö. Kanske är det här den dör. Ingenstans syns de klassklyftor som arbetarrörelsens pionjärer slogs för att avskaffa så tydligt. Trångboddhet, kriminalitet och passiviserande bidragsberoende i ena änden. Högteknologisk utveckling, IT-jobb, universitet och en bro mot kontinenten i den andra. Malmö är inte en stad utan två. Och det trots, eller kanske på grund av, att vi styrts av Socialdemokrater i ett kvarts sekel.
Samtidigt kan man tvivla på kommunens sinne för prioriteringar. Trots planerade nedskärningar i skolan chockhöjs lönerna för kommunalråden och deras höga tjänstemän. Man HBTQ-certifierar allt från miljöförvaltningen till biblioteket. Över politikerklassen och dess hov regnar pengarna, trots att vi inte har råd.
I toleransens namn välkomnar vi med öppna armar de mest reaktionära uttrycken av religiöst förtryck och kallar det mångfald. Slöja och heltäckande kläder blir allt vanligare och går ner i åldrarna. Var femte niondeklassare lever under hederskulturens stövelklack. Detta pratar våra politiker helst tyst om. Att röra om i den grytan vore att misshaga alltför många väljare.
Vi är en ung stad. Men hur
behandlar vi det dyraste vi har? I rankingen över Sveriges bästa skolkommun hamnar Malmö på en vanhedrande 245:e plats. Det finns skolor där över hälften av lärarna saknar legitimation och två av tre barn inte klarar gymnasiebehörighet. När familjer med jobb hör sånt där så tar de ett lån och flyttar. Till Svedala, Lomma eller Vellinge. Varsomhelst där skolorna fungerar bättre. Där ens dotter löper mindre risk att bli kallad hora och där ens grabb inte behöver oroa sig över att bli rånad.
Men vi har en fantastisk stad. Parkerna, strandbadet, gågatan och Möllevångens charmiga ölhak. Kärleken till Malmö FF svetsar oss samman. Så välkommen! Studera på vårt universitet, pendla hit för att jobba eller besök oss när volleybollnäten är uppe och kläderna har åkt av.
Men för allt i världen, gör inte som vi har gjort.