Det finns ingen sjuksköterskebrist - bara politisk IQ-brist
Över hela landet är vårdavdelningar stängda på grund av brist på sjuksköterskor. Från Luleå i norr till Lund i söder är det kaos på akutmottagningar, medicin, förlossning, psykiatri och operation. Patienter dör i vårdköer och blir liggandes i överbelagda korridorer.
Är felet coronaviruset eller influensan? Glöm det. Problemet sitter i knoppen på våra regionpolitiker, som tycks sakna kroppens viktigaste organ - hjärnan. Men sjuksköterskebristen är en No brainer. Lösningen är nästan barnsligt enkel.
Låt mig förklara, så att till och med en regionpolitiker som Sonesson i Skåne och Svenonius i Stockholm förstår.
Jag har jobbat i den offentliga sjukvården ungefär 20 år. Först som vårdbiträde, sedan som undersköterska och nu läkare. Jag har jobbat på avdelningar med total kaos, från vilka sjuksköterskorna flydde som skrämda harar. Men jag har också jobbat på väl fungerande enheter där de enda syrror som slutade var de som motvilligt gick i pension. Exemplariska arbetsplatser som vuxenpsykiatrins psykosmottagning i Trelleborg, där jag som ST läkare inte kunde göra annat än att stortrivas. Eller psykakut i Malmö som har en stabil stock av robusta syrror som kvällar och helger jobbar i par. Aldrig ensamma. Tillsammans är de trygga.
Vad är då hemligheten för att behålla de eftertraktade sjuksköterskorna?
Lönen? Ja, den är viktig. Men den som enbart pratar pengar har inte förstått grundproblemet.
Arbetstiderna? Ja, sex timmars arbetsdag eller färre kvällar och helger hade sannerligen varit värt att pröva.
Men viktigast av allt är arbetsmiljön!
Personalens uppdrag ska vara väl definierat och genomförbart i ett lagom tempo. Inte för lite att göra, så att det blir tråkigt men inte heller för mycket, så att de förlorar översikten och därmed kontrollen.
Så var det på Trelleborgs psykosmottagning. En liten enhet med ett begränsat antal patienter och ett tydligt uppdrag. Personalen kände patienterna utan och innan. De kunde i god tid ingripa, innan psykosen förvärrades eller depressionen blev så djup att patienten behövde läggas in akut. Hembesök, läkarbesök, medicin eller terapi. Allt fanns inom räckhåll. Väntetiderna hade i princip avskaffats.
Men inte nog med det. Morgonmötena i konferensrummet präglades av demokrati, förutsägbarhet och en sällsynt solidaritet. Om någon var tvungen att vabba eller hade dubbelbokat i sin kalender så löstes det på plats, utan tjafs. ”Ingen fara, jag hoppar in” var det alltid någon som erbjöd sig. Man ställde upp för varandra.
Slutligen fanns det tillräckligt med personal. Visst kunde det bli stressigt ibland, men man kände sig aldrig ensam.
Jämför nu med ett kvällspass på en genomsnittlig psykiatriavdelning. Ensam sjuksköterska på 17 patienter varav hälften är suicidala eller självskadar. Patienterna pockar på uppmärksamhet. Nästan drar i sjuksköterskan. Samtidigt gömmer sig andra på sina rum, vilket kan vara skäl till ännu större oro.
Eller jämför med ett kvällspass på Lunds akutmottagning. Personalen har beskrivit det som ”ett slagfält”. Patienterna kan ligga kvar på akuten i två dygn när de borde ligga på en riktig vårdplats.
En kväll eller en helg, visst går det bra. Men inte många orkar i längden. Arbetsglädjen förbyts i negativ stress och oro. Sms-erbjudanden från kommun eller bemanningsföretag är då lätta att tacka ja till.
Den enkla Lösningen - no brainern - är att höja grundbemanningen. Särskilt på de känsliga kvälls, helg och nattpassen. Ge sjuksköterskan en mänsklig arbetssituation, hela dygnet. Det funkar på många ställen och kommer att fungera också på avdelningar som idag är stängda eller i kris på grund av sjuksköterskebrist.
Lär av fungerande enheter och begränsa uppdraget. X antal sjuksköterskor kan bara ta emot Y antal patienter. När taket är nått måste antingen nya resurser tillföras, dvs fler sköterskor, eller så måste uppdraget förändras.
Visst. Det kostar mer att anställa fler. Men med på köpet fås stabilitet, höjd vårdkvalitet och en nöjd personalgrupp.
När arbetsmiljön förbättras och glädjen återvänder kommer även sjukhusekonomerna att märka något skoj:
sjukskrivningarna går ner, kostnaderna för hyrsköterskor försvinner och den kostsamma övertiden sjunker.
Bra va?
På sjukhusen har vi de sjukaste och mest intressanta patienterna. Vi har forskning och vi har spetskompetens. Vi borde inte behöva slösa skattepengar på platsannonser och glättiga reklamfilmer. Det borde vara stenhård konkurrens om jobben.
Men när den politiska IQn saknas går det inte. Då förvandlas våra stolta universitetssjukhus och akutmottagningar - vårdens slagskepp - till små jollar som inte står pall när havet stormar; när vinterhalkan och de lika förutsägbara säsongsvirusen kräver sin tribut.
Höj grundbemanningen, och tillför fler händer på vårdgolvet - annars sjunker vi.
Nils Littorin
Läkare
Partiledare för Malmölistan