Våra skattepengar ska gå till kärnverksamhet, inte till hittepåjobb och höjda politikerlöner, skriver Malmölistans Nils Littorin. Den tidiga socialministern och malmösonen Gustav Möller menade att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” (riksdagsman för 1918 till 1954). Han måste vända sig i graven över Katrin Stjernfeldt Jammehs slöseri. Kommunen har anställt 205 kommunikatörer för att putsa fasaden på ett kommunalt bygge med stora sprickor. Bara Kulturförvaltningen har 20 kommunikatörer på heltid. En av dem för att kommunicera simbassängernas existens i cyberrymden. För samma pengar hade 200 behöriga lärare och rektorer med ryggrad kunnat anställas för att ta tag i den allvarliga situationen i skolan. Det hade gjort skillnad, på riktigt. Men Malmöbilden tycks viktigare för vårt postmoderna kommunalråd än vad som händer i Malmö. Vi rankas som Sveriges otryggaste kommun av Fokus, och hamnar på en bottenplacering i Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommunen”. Malmö får ut i särklass mest av det kommunala utjämningssystemet. Det betyder att staten och vissa rikare kommuner fyller på vår skattkista med 5,7 miljarder kronor per år. Om de bara visste vad det hela går till hade vi riskerat att få pengarna krävda åter. Malmö la en halv miljon på att ta fram ”ljudet av Malmö”. Tystnaden på biblioteket och plask i en damm var två av de ljud som spelades in. Men denna fars är bara toppen på ett isberg. Klockan tre på natten får Rosengårdsborna lyssna till inspelad poesi utanför biblioteket – ett ”ljudverk” som mellan Statens konstråd och Malmö kommun kostat närmare en halv miljon kr. Som jämförelse stängdes förra året en betydligt billigare fritidsgård i samma stadsdel. Den hade funnits i 31 år och erbjöd ett hundratal barn läxhjälp, pingis och tävling i kustfiske. För Malmös socialdemokrater är det tydligen viktigare med coolt ljud i Rosengårdsnatten än att barnen har något vettigt att göra. I december höjde kommunalråden sina löner med 5000kr, trots att de redan tjänar mer än en riksdagsledamot. De senaste sju åren har KSJ höjt sin lön med 20 000 kr. Detta stack så mycket mer i ögonen eftersom nedskärningar på 50 miljoner kr i skolan samtidigt planerades. Men föräldrar protesterade utanför stadshuset och en kraftfull parlamentarisk opposition stoppade besparingarna, den gången.
Även förskolans budget visar minus på flera miljoner. Ändå finner såväl moderater som socialdemokrater 30 miljoner kronor att lägga på World Pride nästa år. Att de som vill demonstrera i Pride kan göra det är roligt och positivt. Men varför ska skattebetalarna sponsra denna politiska manifestation när pengarna behövs till förskolan? Det handlar om skeva prioriteringar. Nyligen deklarerade KSJ att inte mindre än 23 miljoner ska satsas på kultur mot antisemitism, afrofobi och islamofobi. När Rosengård brann i upploppen efter koranbränningen stack antisemitismen fram sitt fula ansikte. Är det verkligen troligt att rasister som bränner bilar och slåss med polisen påverkas av konstutställningar? Eller är detta bara ytterligare ett projekt som ser fint ut på pappret men som inte förändrar de grundläggande problemen i våra utsatta områden ett dugg. Som skattebetalare i Malmö förväntar man sig att kärnverksamheten ska prioriteras. Pengarna ska gå till gamla, sjuka, barn och infrastruktur. Inte till hittepåjobb på stadshuset och extrema politikerlöner. Malmöpolitikerna har med alla sina priser, projekt och HBTQ-certifieringar svävat iväg i det blå. Det är dags att ta ner dem på jorden igen.
Nils Littorin, Malmölistan